Kagalens minnessten

Stenen är rest till minne av Kagalen, motståndsrörelsen som bildades under den första förtryckarperioden 1899-1905. Kagal, en förryskning av hebreiskans kahal som betyder församling, användes av ryska nationalister som benämning på hemliga judiska sällskap och senare också på ledarna för det passiva motståndet i storfurstendömet Finland. Inskriptionens datum, den 3 augusti 1901, hänvisar till ett möte som ordnades i huvudbyggnaden på Turholms gård, nuvarande Aino Acktés villa.

Förryskningsåtgärderna under förtryckarperioden delade in finländarna i anhängare av undfallenhetspolitiken och i motståndare av förryskningpolitiken, nämligen de konstitutionella. Efter att den finska armén hade upplösts, undertecknade kejsaren ett värnpliktsmanifest den 12 juli 1901. Den 1 augusti beslöt senaten som understödde undfallenhetspolitiken att den olagligt utfärdade lagen skulle fogas till storfurstendömets författningssamling. Anhängarna av det passiva motståndet reagerade genom att grunda Kagalen och ordna uppbådsstrejker. Det grundläggande mötet den 3 augusti 1901 skulle egentligen hållas på Hotell Kämp, men av säkerhetsskäl flyttades det till general J. af Lindfors gård Turholm. Gården låg på Degerö och innebar en timmes ångbåtsresa från Helsingfors. I mötet deltog bl.a. Adolf von Bonsdorff, E. Castrén, Eero Erkko, Ernst Erlander, Th. Homén, P.E. Svinhufvud och William Zilliacus. Leo Mechelin tog initiativet till en medborgaradress som undertecknades av ca en halv miljon finländare. Kejsaren fick adressen i september, men mottagandet var negativt. Generalguvernör Nilkolaj Bobrikov reagerade genom att hota vapenvägrarna med förlust av studieplatser och yrkesförbud. Kagalens uppbådsstrejker fick kejsaren slutligen att avstå från verkställandet av värnplikten.

I maj 1902 grundades också en kvinnokagal som bl.a. spred förbjuden politisk litteratur, förmedlade hemliga meddelanden och ordnade penninginsamling. Efter diktaturförordningen försvårades kagalens verksamhet, men den lyckades påverka lantdagsvalet 1904 så att anhängarna till det passiva motståndet utgick med segern. Kagalen skingrades efter storstrejken, men verksamheten upplöstes aldrig formellt.