Ars Fennica 2025

Bley målar på golvet i sin ateljé i Oslo, där hon häller och skrapar färg över bland annat segelduk för att skapa lager av färg. Hon arbetar också på PVC med tjock emaljfärg som inte tränger in i ytan, utan istället tar steget ut till något skulpturalt. Bley har även sytt fickor på dukar som fyllts med organiska material såsom teblad, torkade hallon och gurkmeja. Verken har sedan placerats utomhus, vilket får motiven att leva utifrån vädrets makter. Men det är inte bara färgens levande och skiftande egenskaper står i centrum, utan också en fragmentering av olika intressen som sipprar igenom, så som referenser till science fiction-litteratur, vetenskap och konsthistoria.  

Utgångspunkten är ofta personlig och känslomässig, en process byggd på intuition och kroppslig erfarenhet. Via mängder av skisser jobbar konstnären sig genom former och konstellationer för att hitta ambivalenta rum eller tillstånd. Hennes målningar ger känslan att bilden har fångats medan den långsamt formas och utvecklas genom målningsprocessen, likt en organism av osäker status. De olika organiska formerna kan ses som en slags social amöba, som fungerar både som en storskalig kropp och som små enskilda enheter, där Bley tycks ifrågasätta vår annars ordinära binära uppdelning i dagens samhälle mellan individ och grupp.  

Ragna Bley (f. 1986, Sverige) är bosatt i Oslo och har en kandidatexamen i fri konst från Kunstakademiet i Oslo (2011) samt en masterexamen i fri konst från Royal College of Art i London (2015). Bley har haft separatutställningar vid Malmö Konsthall, Kunstnernes Hus och OSL Contemporary i Oslo, Kunsthuset Kabuso i Øystese i Norge  och Downs & Ross i New York, samt vid Pilar Corrias Gallery i London. Hennes verk finns representerade i samlingar som Henie Onstad Kunstsenter, Kistefos Museum, Nasjonalmuseet och Astrup Fearnley Museet i Norge, samt Moderna Museet i Stockholm, Malmö Konstmuseum och Statens Konstråd i Sverige. 

Konstnären använder sig av objekt eller naturfragment som han har ett speciellt förhållande till eller som han har vuxit upp med. Det kan också handla om berättelser eller fantasier, laddade med något som berör honom personligen. 

Persson har länge arbetat med avgjutningar i genomfärgat silikongummi för att få den rätta organiska karaktären. Slumpen har en avgörande roll i skapandet av silikonskulpturerna och är ett estetiskt uttryck i sig. Persson är också känd för sina många offentliga verk i Sverige. I silikon eller målad brons och aluminium framför dessa bland annat lekfullhet, feminitet, färg och konceptualitet. Att teckna är grundläggande för konstnären. Hans storskaliga teckningar på gulnade papper är långsamt gjorda med punkter, föreställande bland annat kaktusar, djuranatomi eller glasskåp med skelett. Teckningarna är ett slags komplement till skulpturerna, något som tycks påvisa ett slags vetenskaplig strävan eller en sorts förklaring av något man bara kan ana. 

Roland Persson (f. 1963) bor och arbetar i Stockholm. Persson tog examen från Umeå konsthögskola 1993 och fortsatte därefter sina studier vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hans universitetsstudier kompletteras av ett intresse för teoretisk psykoanalys, vilket återspeglas i verkens undermedvetna och analytiska innehåll. Perssons verk har frekvent visats i både separatutställningar och grupputställningar i de nordiska länderna och Europa, men också i Ryssland och Asien. I Finland har hans verk inkluderats i museiutställningar på både Amos Rex och HAM Helsingfors konstmuseum 2024, samt en soloutställning på Kuntsi Museet för modern konst i Vasa 2023. 

Ruscicas skulpturala videoverk och platsspecifika muralmålningar materialiseras alltid i relation till rummet och arkitekturen samt den kroppsliga upplevelsen av dem. I hens träsnitt och andra grafiska arbeten uppenbarar sig även en för tolkningar öppen och riskfylld arbetsmetod. Dessa verk balanserar mellan olika koder och presentationssätt, vilket försvårar vår förmåga att entydigt tyda deras betydelser.

Centralt för Ruscicas verk är att fästa särskild uppmärksamhet vid de ögonblick som faller mellan, eller till och med utanför, dikotomier och definitioner – de ögonblick då betydelser bryts upp och formas om på nytt. Istället för en tydlig subjektbild skapas en bild av de olika visuella och materiella fenomenens relativitet. Snarare än kategoriska definitioner strävar Ruscicas verk efter att performativt och lekfullt aktivera motsägelser som är inneboende i visuella och andra fenomen, vilket ger utrymme för hybriditet, mångfald och oändlig förändring. 

Jani Ruscica (f. 1978, Finland/Italien) bor och arbetar i Helsingfors. Hen studerade skulptur vid Chelsea College of Art & Design i London (kandidatexamen 2002) och mediakonst vid Bildkonstakademin i Helsingfors (magisterexamen 2007). Ruscica har haft flera separatutställningar, senast på Helsingfors konsthall (2022) och på 1646 Art Space i Haag (2021), samt deltagit i många internationella utställningar som Kiran Nadar Museum i New Delhi (2023), 6th Dhaka Art Summit i Bangladesh (2023), HAM i Helsingfors (2023), MMOMA i Moskva (2021), AGWA i Perth (2020) och 1st Riga Biennial (2018). Ruscicas verk ingår i samlingar som Centre Pompidou i Paris, Saastamoinen stiftelsen i Esbo och Museet för nutidskonst Kiasma i Helsingfors. År 2018 tilldelades hen William Thuring-huvudpriset.

Vardagliga iakttagelser är hugskottet för innehållet, vilket kan röra sig från allt från ogräs, rökpauser till Mercedes-bilar. Trots det vardagliga är Vihriäläs verk djupt personliga, men hon lyckas göra dem allmänt relaterbara och förmedla känslor som många kan identifiera sig med, så som en förälders bortgång, barndomslandskap eller habegär. Ett inte särskilt värdefullt föremål blåses upp till enorm storlek och får drömlika och overkliga drag. Bildspråket antar en form som befinner sig någonstans mellan grafik, måleri och skulptur. Verken engagerar också flera sinnen; så 200 000 stycken sötdoftande godisbitar som formar en gigantisk ros och för fram teman som begär, njutning och frestelse.  

Vihriälä är känd för sina många offentliga verk bland annat i skolor och sjukhus runtom i Finland. Hon jobbar starkt platsspecifikt, måtten och delvis även innehållet och material, hittas från de platser som tilldelats verken. Vihriälä använder sig även av brons, gjutjärn, aluminium och mässing, för att exempelvis forma olika djurs näsor i alfabetisk ordning på en lågstadievägg. Likaså engagerar hon sig ofta lokalt bland invånare och får dem att bidra med material till de verk hon skapar, så som att donera pinkfärgade leksaker, stickor, plastkorkar, mobilskal, sugrör och bollar för att forma ett enormt flygande, ungdomligt hjärta.  

Hanna Vihriälä (f. 1974 i Oulainen, bor och arbetar i Tammerfors) tog skulptörexamen från Bildkonstakademin i Helsingfors år 2003. Hon har även skulpturexamen från Estlands konstakademi. Hennes verk har visats sedan 1999 på bland annat Galleri Sculptor, Galleri Forum Box i Helsingfors och Museet för nutidskonst Kiasma. Vihriäläs verk ingår i Föreningen Konstsamfundet – Amos Rex:s, Museet för nutidskonst Kiasmas och Wäinö Aaltonen museets samlingar.

Kataoka har också varit internationell kurator för Hayward Gallery i London 2007–2009, andra konstnärliga chef för den nionde Gwangjubiennalen 2012, konstnärlig chef för Sydneybiennalen 2018 samt konstnärlig chef för Aichitriennalen 2022. Åren 2014–2022 var hon medlem i och åren 2020–2022 ordförande för internationella kommittén för museer och samlingar med modern konst CIMAM:s styrelse. 

På konstmuseet Mori har Kataoka kuraterat talrika retrospektiva utställningar av exempelvis Tsuyoshi Ozawa (2004), Ai Weiwei (2009), Lee Bul (2012), Makoto Aida (2012), Lee Mingwei (2014), NS Harsha (2017) och Chiharu Shiota (2019). Därtill har hon kuraterat regionala utställningar, såsom SUNSHOWER: Contemporary Art from Southeast Asia 1980s to Now (2017) och Roppongi Crossing: Contemporary Japanese Art (2004 ja 2013). 

Kataoka skriver och föreläser om japansk, asiatisk och internationell samtidskonst och verkar som jurymedlem i internationella tävlingar.