Sköljd av en tanke

Bildkonstnären Heini Ahos femdelade verkshelhet Sköljd av en tanke breder ut sig över de små bryggöar som omger Fiskehamnen på Sumparn. Konstnären observerade öarnas stämning, särdrag och användning under olika årstider och tider på dygnet. Utifrån observationerna skapades fem verk som föreslår olika sätt att förhålla sig i och till landskapet. Ahos fantasifulla skulpturelement kombineras med sandblästrade och inristade texter, som hon tagit fram i samarbete med poeten Virpi Vairinen.

I verket Andetag håller ett snäckskal små föremål i sin famn omgivet av inristad blåstång och versen ”Ajatus kutsuu luokseen toista” (En tanke lockar till sig en annan). Ön erbjuder ett vattennära gömsle. Heini Aho upptäckte att det ofta står en människa där och tittar ut över vattnet.

Värmereaktion – den eviga gäspningens holme uppmanar: ”Tämän kohdan jälkeen voit haukotella” (Efter den här punkten kan du gäspa). Öns två skulpturer öppnar upp för gäspande. Tigerns tasstryck påminner om amurtigern på Högholmen som ligger mittemot. Enligt Aho bjuder ön in till en ledig dag och fungerar också som en empatiövning: var går gränsen mellan att identifiera sig med en gäspning och att smittas av den?

I verket Upphöjande håller en handflata upp ett snäckskal. Versen ”aallon laella haahka kahlaa vaahto haihtuu aava vaihtuu” (på vågens topp vadar ejdern, dunstar skummet, skiftar havet) leker ljudmässigt och visuellt med ljud- och havsvågornas rörelser fram och tillbaka och upp och ner. Den böljande texten påminner också om broarna som delar utsikten. Den öppna handen och snäckskalet symboliserar att höra och att lyssna på omgivningen.

Energikobben – det kolsvartas monument är en förkolnad lägereld där det kolsvartas färgkod 0,0,0 har ristats in tillika med orden ”lempifossiili, ”arkimusta” ja ”pilvimaali” (favoritfossil, vardagssvart och molnfärg). Energiverkets kolhög mitt emot har avlägsnats under verkets tillkomstprocess. ”Minnesmärket närmar sig kolhögen med värme och kärlek, med tanken att kol som energiform håller på att försvinna; det är en fossil energiform. Minnesmärket uttrycker förtjusning över de olika nyanserna av svart och kolets enorma betydelse för livet på jordklotet,” säger Aho.

Lilla Vrakholmen leker med idén om en urban återvinnings- och upptäcktsplats. Det refererar till den närliggande Vrakholmen och de skatter som spolats upp av havet. Verket omfattar sättningar av föremål och texter som klassificerar dem på ett sätt som avviker från den invanda vetenskapliga logiken, t.ex. ”osynlig”, ”bestående av prickar och linjer”, ”önskeuppfyllande” och ”kasserbar”. Lilla Vrakholmen väcker funderingar över vad som blir kvar, vad som försvinner och vad som återfinns.

Heini Aho (f. 1979, Åbo) kombinerar skulpturer, installationer och rörliga bilder till verk som handlar om rymden och att iaktta omgivningen. I sitt arbete närmar hon sig fenomenen, materialets lagbundenhet och immaterialitet på samma gång analytiskt och intuitivt. Det finns ofta en lätthet i verken som kan te sig som en gnutta humor, joie de vivre eller en överraskande känsla av frihet inför vanliga saker. Heini Aho utexaminerades från Bildkonstakademin 2015 och Konstakademin i Åbo 2003. Hon tilldelades William Thuring-stiftelsens huvudpris 2016.

Verket hör till Helsingfors stads konstsamling, som förvaltas och kurateras av HAM.