Vaderskan

Konsthandlaren Gösta Stenman skänkte ”Vaderskan” till Helsingfros stad 1924 och marmorskulpturen placerades i bassängen vid Observatoriegatan 1925. Wäinö Aaltonen (1894-1966) hade gjort skulpturen i Rom 1923.

Vaderskan utsattes för vandalism och förvarades en tid i stadens konstmuseums lager. Verket restaurerades och placerades 1994 i Richardsgatans bibliotek, avdelningen för facklitteratur. Vaderskan förknippades från början med Gallen-Kallelas Aino-gestalter, den flyende flickans rörelse i vattnet, den starkt svängda kroppen och huvudets ställning.

Aaltonen gjorde flera skulpturer med samma motiv under 1920-talet. Han utvecklade en den finska kvinnans idealtyp, vars riktighet är omstridd. Wäinö Aaltonen försvarade sina kvinnofigurers bastanta former med stenmaterialets förutsättningar. Formen skulle ses som en yta som skapas av ljus och skugga, en yta som börjar i skuggans mörker och småningom blir ljusare och på motsvarande sätt i det ljusa som blir mörkare. Konstnären arbetade inte med naturalism utan skapade en levande form. Modellen till ”Vaderskan” var Elsa Aaltonen.

Verket ingår i HAM Helsingfors konstmuseums samling.